Slutet Sällskap

Forskarvärlden misslyckas med kravet på öppenhet skrev DN 25 november. Det påverkar kunskapsnivån i samhället.
Det har inte blivit bättre sedan jag studerade i Uppsala på 1960-talet. Vi läste tillexempel en doktorsavhandling om utsatta folkgrupper i olika länder. I Sverige kallades de tattare eller resandefolk. Under missväxt och efterföljande hungersnöd blev människor ibland tvungna att överge sina stugor och dra iväg för att söka arbete någon annanstans. I Sverige var det länge nödvändigt att ha ett pass för att kunna förflytta sig i landet. Främlingar sågs inte gärna. ”Stäng dörren och skjut spjället. Det kommer utsocknes på gärdet” sa man i min hembygd. De som flydde hungern blev inte alltid så väl mottagna som ”Barnen från Frostmofjällen” blev. De som flydde från missväxten fick ofta ta de farligaste eller minst attraktiva uppgifterna som att gälla hästar, sota eller tömma dasstunnor om de skulle få en chans till arbete. Några kunde ta sig till Amerika.
Resandefolk finns i alla länder över hela världen fick vi lära oss av den doktorsavhandlingen. Men kunskapen blev kvar inom institutionen. Fortfarande kan jag då och då läsa att resandefolket inte är svenska utan har ett okänt ursprung. Mycket fördomar och lidande hade kunnat förhindras om denna kunskap om resandefolket nått ut i samhället.

A Zetterström

fattigauktion

Igår inträffade något mystiskt som måste ha med mitt åldrande att göra! När jag skulle ta på mig handskarna under en promenad med hunden hade jag två vänsterhandskar!! De var av samma märke ungefär lika slitna. Svart mocka med stickningar… Någon därute i Norrtälje har nu två högerhandskar… Snart kanske jag blir tvungen att välja äldreboende. Hm… låter svårt.
”Carema vill stå för något nytt i svensk äldreomsorg” skriver VD i företaget Carl Gyllfors den 16 november i DN. Det är inte nytt att göra pengar på vanvård! För hundra år sedan auktionerades fattiga äldre och föräldralösa barn ut till den som tog minst betalt för ”tjänsten”.
Nytt är det alltså inte, men det är en skam, att välfärden raseras och offentliga medel försvinner ur äldreomsorgen.
Caremas VD skriver att ”privata vård- och omsorgsalternativ är nödvändiga för att klara framtida behov.” Carema är ett företag som lever på bidrag från det allmänna. Varför inte låta de bidragen gå till lokala entreprenörer till exempel med en kooperativ idé. Eller varför inte starta fler kommunala äldreboenden där personalen kan samverka med Tiohundra? Måste kommunen sälja ut de äldre i behov av omsorg, för lägsta pris till världsomspännande riskkapitalföretag?
Riskkapital? Det står så i tidningarna men Carema tar ingen risk! Och valfrihet för de gamla och sjuka? Kan man välja om? Som den man som fick tre benbrott av lika många fallolyckor? (Text-tv 16 november om Caremaboende i Umeå. )
Ju mer av empatilöshet och cynismer vi läser om desto fler frågor.
På text-tv idag 16 november, läser jag att genomsnittskostnaden per vårdår är 536 000 kronor. Sorsele betalar mest 765 000 kronor och Kungsör lägst 275 000 kronor. Kungsör ligger även bra till när det gäller kvalitetsindex enligt samma statistik. Får de äldre äta bättre i Sorsele? Är personalstyrkan större? Är de äldre sjukare? Eller är det så att de i Kungsör är rikare och betalar mer per person för omsorgen?
Vad kostar en bra omsorg egentligen? Hur mycket är ”luftpengar” interndebiteringar till exempel?
Idag är Sverige rikare än någonsin men mormor och morfar, farmor och farfar säljs ut till dem som tar minst betalt. Offentlig omsorg har minskat i kostnader, trots att de omsorgskrävande har blivit fler. Det är samhällsnyttigt om de som betalar skatt också vet att deras anhöriga har det bra där de får vård.